Aspergers syndrom diagnos

Det krävs en lång utredning där patientens beteende studeras för att ställa neuropsykiatriska diagnoser och Aspergers syndrom är inget undantag. I utredningen utgår man ifrån ett antal diagnoskriterier som man bedömer beteendet utifrån. Dessa kriterier är samlade i diagnosmanualer som beskriver vilka svårigheter som ska förekomma för att diagnos ska kunna ställas. För närvarande används både Världshälsoorganisationens manual (ICD-10) och den amerikanska (DSM-IV-TR).

Diagnosen ”Aspergers syndrom” hör till autismspektrumet och räknas som en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning. Denna neuropsykiatriska diagnos ses som en mildare variant av autism och det finns likheter såväl som skillnader. Enligt vissa borde diagnosen helt införlivas som en undergrupp till autism. Det är möjligt att framtida, mer effektiva, diagnosmanualer kommer att utformas på det viset. Inte sällan beskrivs diagnosen som en form av autism hos personer som är normal- eller högintelligenta och som inte uppvisar de svåra kommunikativa problem som förknippas med autism. Autism går att diagnostisera tidigare än Aspergers syndrom. Det beror att diagnosen ej förknippas med utvecklingsstörning utan istället tar sig sociala uttryck.

Problemen brukar inte börja visa sig förrän barnet ska vistas med andra, i större grupp utanför hemmet. Då som först visar sig barnets annorlunda sociala beteende tydligt. Detta brukar inträffa i förskoleåldern men kan också dröja längre. Ibland görs inte upptäckten förrän betydligt senare i livet. Detta hänger samman med omgivningen inte reagerar i tillräckligt hög grad. I sin tur kan det bero på hur pass allvarliga symtomen är. Förmodligen öppnar detta upp för ett stort mörkertal av odiagnostiserad Aspergers syndrom.

De olika symtomen som förknippas med diagnosen formuleras i sex huvudkriterier. Symtomen placeras in i de två huvudkriterierna och konkretiserar därmed svårigheten.

• Allvarlig begränsning i förmågan till socialt samspel
• Nedsättning att funktionsförmåga i viktiga avseenden
• Ingen betydande försening av den allmänna språkutvecklingen
• Ingen betydande försening av den kognitiva utvecklingen (exempelvis nyfikenhet på omgivningen eller i utvecklingen av allmänna färdigheter)
• Det finns ingen bättre förklaring av symtomen än den som diagnosen ger
• Begränsade, repetitiva och stereotypa beteendemönster, intressen och aktiviter

När en Aspergerutredning genomförs vägs patientens svårigheter mot symtomen i varje huvudkriterium. Alla huvudkriterierna måste uppfyllas för att diagnosen Aspergers syndrom ska kunna ställas. Däremot finns det dock utrymme för variation inom kriterierna. Olika personer kan uppvisa olika symtom. Till de kan symtomen också variera både i uttryck och styrka.

Vidare måste personen som diagnostiseras uppvisa normalbegåvning. Utvecklingsstörning är ej förenligt med Aspergers syndrom men däremot vanligt förekommande i samband med autism. Vid diagnostisering av Aspergers syndrom tittar man därför på språkutvecklingen som en betydelsefull indikator. Ett annat viktigt diagnoskriterium är att symtomen orsakar stora svårigheter i den drabbades vardagsliv. Detta hänger ihop med kriterier gällande den sociala interaktionsförmågan. En viktig del i diagnosen är att den drabbade uppvisar stora svårigheter i sina kontakter med andra.

För de många som upplever ett stort utanförskap och mår väldigt dåligt kan en fastställd diagnos komma som en välsignelse. Istället för att behöva lida i det tysta öppnas det för möjlighet att få hjälp. För det drabbade barnet kan det innebära tillgång till kvalificerad hjälp under skolgången. Detta är synnerligen viktigt då pedagogiken erbjuder svar på många behandlingsfrågor. Vidare kan det också underlätta för den övriga familjen som kan få hjälp och stöd med att hantera situationen. Med ökad kunskap och förståelse hos föräldrar och lärare kan vardagen bli lättare att hantera samt symtomen lindras.